karin af malmoe

Jag undrar vem som köpte denna tavla från Loppisen i Helsingborg. Jag undrar vad hon eller han tänkte. För den går inte ens att hänga upp på skoj. Men den är borta nu.

Fick plötsligt inspiration till att skriva. Av mig. Allt på grund av en elak kommentar, naturligtvis anonym, om mig. Det kan vara vem som helst som ligger bakom, påståendet kan vara ren lögn och jag vet inte varför jag ens låter en sådan kommentar ligga på mitt utrymme, på min blogg, som jag förvaltar. På nätet kan jag kan påstå vad som helst, om vem som helst, och jag inte behöver stå för det själv. Men det kan också vara sant.

Med framgång kommer hat. Med starka åsikter kommer hat. Om man sticker ut kommer hat. Även om hjärtat sitter på precis samma ställe som tidigare.

När jag slutade på mitt förra företag fick jag några råd på vägen av mina två fantastiska chefer. Låt aldrig någon förändra den du är. De sa att jag kommer få det tufft, andra kommer vilja trycka ner mig, andra har velat trycka ner mig. Ändå sa de aldrig åt mig att dämpa mig. Tvärtom. De uppmuntrade mig att vara den jag är. Deras ord tar jag med mig, när jag blir trampad på, när jag blir härskad, när jag tycker och när jag tänker högt.

Det har förmodligen bara börjat.

Knäckt. Jag har inte varit så här fattig sedan jag pluggade och fick stå i barer på helgerna och servera de dagar jag inte hade föreläsningar och höll dansklasser på kvällar för att kunna äta alls. Den jävla telefonräkningen har sänkt mig. Jag har inte betalt en mobilräkning på flera år eftersom företaget gjort det, men nu har jag en privat telefon med ett helvetes-telia-företagsabonnemang. Och en väldigt stor lägenhet som drar väldigt stor el som jag gärna köper väldigt fina saker till. Jag bor  bredvid Mästerlivs dessutom där en paprika kostar 74 kronor kilot. Förstår ni, 74. Att jag är lat och inte orkar gå till någon billigare butik bidrar ytterligare till min fattigdom. Jag som tänkte shoppa kläder. Nu kommer allt gå till lunchmat och typ höstblommor på balkongen. Hur kunde jag lämna in fåtöljkuddar till en tapetserare som tar 3000 kronor för att fixa två stycken. Vad tänkte jag där.

Mammapappa får jag komma hem till er på middag?

Mediamingel på Hipp ikväll från klockan 16 alltså. Panelen som jag är med i, tillsammans med tre andra, börjar klockan 17. Jag behöver hejarklack känner jag….

Anmäl dig här

Nu har jag börjat med det jag slutade med för tretton år sedan. På ridskola. Och det enda jag undrar är var jag har varit under alla dessa år. Jag skulle ju vara här, på hästryggen. Idag red jag en arab och läraren sa exakt så här:

“Det syns att du ridit mer än de andra. Du får vara i den här gruppen två gånger till sen får vi se”.

Och helt plötsligt var alla i gruppen intresserade av att prata med mig (innan dess var de mest snäsiga).

I morgon sitter jag i panelen på Mediamingel på Hipp. Det kommer handla om personliga varumärken. Eftersom ett företags varumärke och personliga varumärken formas i betraktarens öga vill jag göra en snabb undersökning inför i morgon.

Vad tycker du att mitt personliga varumärke står för?

Vad gör du själv, pluggar, jobbar, med vad?

Nej tänkte jag, jag ska prova något nytt och inte bara ta den med socker, som jag brukar. Av alla färger och smaker tog jag den som såg absolut läskigast ut och den motsvarade också just det. Blåbär? Möjligtvis med god fantasi.

Det här hände:

Jag blev lite tårögd.

Jag fick gåshud och håren på armen reste sig upp.

Jag var tvungen att kalla på andra på kontoret för att titta.

Jag la huvudet på sned.

Jag bestämde mig för att inget annat duger.

När jag såg det här.

Och då har det inget att göra med att han är en prisbelönt copywriter, att jag följt hans ord och liv i bloggen från början, eller att hans liv gått som en saga. Det handlar bara om fotografier, bröllopsfotografier som har en så otrolig känsla som når hela vägen in till magen och känns.

SJUKT BRA LÄNK

HAN HÄR MED

Igår och idag, till kl 23, står de på Stortorget i söta små röda trälådor. Utvalda restauranger från Öresund som säljer tallrikar om 30 kronor där de tolkar en plats. Bättre mat än så här kan du inte äta på festivalen. Bastard tolkar Nyhavn, så klart med gris med en hård krispig rygg av svål, med goda picklade saker i gul söt curry på en stekt brödabid. Cofoco på andra sidan sundet tolkade Christiania med den bästa falafel jag ätit i Scandinavien, med tryffelmajonäs som gjorde att jag även slickade på pappret runt om, mjuk mörkt pita och skånsk svamp och Malmös restaurangskola tyckte att Malmöhus är som en äggakaga med någon form av hallonsylt. Sen var jag proppmätt. Och väldigt nöjd.

Gå till Stortorget. Ät.

Jag är inte så glad. Något fruktansvärt hände förra veckan. Och även om mitt liv kan fortsätta ungefär som det gjorde, för vi sågs sällan nu för tiden och hördes mest av då och då på sms, så har hennes liv förändrats. För alltid. Sist vi träffades hjälpte hon mig och Tomas att flytta och jag var glad, för hon hade landat någonstans i livet där jag önskade att hon kunde få vara. Men när hon så äntligen landat där hon verkade hemma rycktes hon bort från livet. Hon ligger i koma och läkarna säger att det ser mycket dystert ut, att trots att hennes hjärta slår så öppnar hon nog aldrig ögonen igen. Det betyder att jag aldrig kommer se hennes hus, och jag kommer aldrig få se henne gifta sig som jag skulle i juni, jag kommer aldrig höra hennes mörka skratt, och jag kommer aldrig få ett sms där det står “gumman, det var så längesedan, kan vi inte ses”.

Den bara fortsätter och fortsätter. Ikväll låter det så här:

Söndagsfestival

Ps. Jag gick aldrig ut. Jag jobbade. Ja fy det gjorde jag faktiskt. #nypåjobbet

Det blir ingen låtlista för jag har bytt festivalen mot champagne, svenska kräftor och lugn. Här tilltalas jag herrskap och får citronpaj med marängtäcke. Min katt älskar de äkta mattorna och trädgården, jag älskar havet. Borstahusen är ett bra byte mot öronproppar.

Här kommer min egen låtlista för fredagskvällens Malmöfestival.

Festivalfredag!

Förresten förstår jag inte hur man kan välja att lägga kampanjen för Malmöfestivalen på en Stockholmsbyrå (Studio Total är en sthlm-byrå nu, precis som Snask) Det är fanken stadens ansvar att främja näringlivet i Malmö, speciellt vid sådana här arrangemang.

Tidningen var väldigt fin i år och webben är lätt att använda och lägga upp personliga program i.

MEN

Varför har man inte jobbat mer med rörligt media och musik på årets webbplats, när det finns alla möjliga till det?! Tänk så många konserter man missar för att man inte har en aning om vem artisten är. Det hade varit busenkelt att lägga upp en musiksnutt eller lägga upp spotifylistor för festivalens konserter i programmet. Eller videoklipp. Det borde vara självklart för ett konsertprogram of today.

Området som misstas för öppen pissoar av manliga besökare och soptipp, sprängda högtalare med balkanpop, förgiftade räkor, dimma av grillos 24/7, mammor som låter sina barn bajsa på trottoaren (har setts), fyllekräk och markant ökad risk för tinnitus. Och var bor jag? Just det.

Jag har aldrig klagat på Malmöfestivalen, tvärtom har jag klagat på de som klagat och menat att en vecka om året får man ta.  Men nu  har jag panikgooglat bed&breakfasts utanför stan. Jag har till och med en utlovad tältplats på Möllan som ter sig som en filbunke mot att bo i city. Som min granne sa mycket hjärtligt när vi såg över festivalområdet. “Var är maten… det är där svinen finns”.

Den är stor och svullen (OBS inte frivilligt). Läkaren var så snäll att jag ville krama henne. Hon kallade mig lilla flicka och jag fick krama sjuksysterns hand så hårt jag ville. De vet minsann att tröst och omtanke är det enda vi kräver. Nu är knutan borta och den ska förhoppningsvis vara helt ofarlig.

Sen var jag tuff (ända till bedövningen släppte) och gick till kundmöte och fick peta in kakor genom mungipan.