karin af malmoe

Om ni bara visste hur mitt liv ser ut just nu. Bra och anus i en stor gryta full av beslut, obesvarade sms, olästa mail, för många deadlines, anbud från flyttfirmor, inställda tåg, bilar som inte startar, flyg fram och tillbaka till Schweiz, telefonsamtal som måste göras, bord som det ska budas på, pojkvänner som fyller år, restauranger som ska besökas, framtiden som ska planeras.

Jag vet inte hur bildlärarens brief löd när jag kom fram med denna lösning. Jag vet inte heller om de skickade mig för samtal med sjuksyster eller socialförvaltningen i sedvanlig oförmåga att se en riktig talang bland alla träd. Att klippa ut ansiktet av Arne Hegerfors, para ihop honom med Lili och iföra honom gladiatorsandaler tyder inte bara på briljans men en förmåga att röna om framtida trender.

I helgen var det helt omöjligt att få ett bord på en okej restaurang i Stockholm. Zink Grill svarade så här när jag ringde.

- Du, inte ens min mamma får bord här i morgon.

Och nej. Jag sa inte att jag ringde från Nöjesguiden om någon undrade.

Den här artikeln i dagens Sydsvenskan fick mig att bli så sjukt provocerad. En man som skrivit en bok om hur han blivit far mot sin vilja och inte kan älska sitt barn. Stackars oansvariga idiot till man. Vill man inte ha barn ser man till att skydda sig. Det gäller både män och kvinnor och man kan inte skylla det ansvaret på den andre. Hur många gånger har man inte hört om män som “trodde att hon skyddade sig”. Hade jag varit man hade jag aldrig vågat ha ett engångsligg utan att skydda mig, för om hon skulle bli gravid är inte beslutet mitt om jag ska bli pappa eller inte.

Jag förstår att det här är ett problem som många kan råka ut för. Jag förstår att det är jobbigt. Men att lägga skulden på kvinnan “hon sa att…”. Det gör mig så förbannad.

Det här är ännu ett stort ego som skrivit en bok.

Hur boken påverkar mamman och barnet som förmodligen redan mår ganska dåligt verkar inte röra mannen. Han tror till och med att hans son kommer må bra av att höra hur oönskad han är och hur jobbigt hans pappa har haft det som fått utstå detta.

“De som har läst manuset tror att han kommer att må bra av att läsa den när han blir äldre.”

Jag har inte läst boken och kan egentligen inte uttala mig. Men den här artikeln räckte för att få mig att må dåligt.

Jag sitter vid en PC. Den ger min ingen inspriation alls och mitt rubrikdokument är helt tomt. Så låt oss i stället prata om tv-shop.

Tomas mamma ringde mig innan jul och frågade vad han önskade sig och rabbalde upp saker från någon gammal lista han gjort. På listan finns ett strykjärn från TV-shop. Tobi.

Undrar vad det var som övertygade honom.

Alla dessa förvånade oh-my-God-människor i reklamen kanske. Eller kände han igen sig i alla dessa stackars människor som har det så jobbigt och blir så svettiga och bränner sig när de stryker.  Eller blev han möjligtvis tagen av hur otrooooooligt enkelt det är att bära med sig Tobi över axeln var man än går. Snyggt är det också.

Jag måste lära känna min man bättre.

Naturligtvis lyckas jag åka upp till Stockholm utan varken laddare till datorn eller iPhonen. Katastrof. Jag har tokmycket att göra och har ingen lust att donera 900 kronor i en Applebutik för att de inte kan ha batterier i sina apparater som räcker längre än en timme om de används flitigt. Tsssss hon svär i kyrkan. Säger något ont om Apple.

Egentligen är jag bara arg på mig själv och nu måste jag ragga upp någon i denna staden som har mac, tidigt i morgon. Det lutar åt Good Olds Stockholmskontor alternativt Svensson där en gammal AD-kollega är delägare.

Om någon med Mac som bor i Hammarby sjöstad läser detta och kan låna mig en laddare, ring eller maila karinericson@hotmail.com. Vet ni, jag kommer åt den via en PC.

Det är för sent jag inser att artikeln gått i tryck. Jag har inte fått se sidorna innan och nu kommer ångesten. Jag har skrivit en mening som jag dör av. Den slutar med “….. men med ett stort hjärta”. Herregud, var fick jag det ifrån.

Jag vill liksom tvätta tungan med en hård borste och skrubba av all smuts från kroppen. Det är som att hitta sina gamla tonårsdikter på vinden eller en uppsats döpt till “Två världar. En kärlek”. Usch och fy.

Lika pretentiöst som en Kenttext. Och jo, jag tycker faktiskt om Kent. Men om jag var Kent skulle jag aldrig klara av att läsa mina texter utan att dö av skam.

Hoppas att redigeraren såg hur patetiskt det lät och strök det.

Ikväll har Tomas och hans kollegor applevaka på Good Old med äppelkaka till alla som hälsar på. Jag förstår inte riktigt vad de skriver på sin hemsida men tror att vad de vill säga är att: det här blir spännande och kul.

Dagen till ära har vi byggt Keynote.nu som hämtar sin data i realtid från Twitters Streaming API. Servern drivs av NodeJS dvs. att den är 100% skriven i JavaScript. Sajten följer tweets från #applevaka, MacRumors, MacRumorsRSS, ArsInfiniteLoop och AppleInsider.

Ni sitter tätt ihop med armar inslingrade i varandra och allt runt omkring står stilla som ett dovt brus. Du är varm och han ser djup djupt in i dina ögon.  Länge. Han lutar sig fram, burrar in sina läppar i din nacke och stannar vid ditt öra och du tänker att nu, nu nu nu säger han det. Det pirrar till, hans läppar öppnas och så viskar han ömt…
- Vilka vita ögonvitor du har.

Om det inte vore för tågets skitiga fönster och en halvkass kamera på iphonen skulle ni också se den helt otroliga himmel som ligger över Sundet nu.

Inte ens Depeche Mode kan rädda Kois nya profil. Koi var stramt. Koi hade minimalistiskt goda drinkar. Koi var bra musik, snygga dj:s och snygga gäster. Nu är Koi stället som serverar redbullvodka som gäster spetsat med Rohypnol. Håll i drinken, förlåt groggen, om du skulle gå hit för att hyllningsefterfesta syntbandet som spelar på arenan ikväll. Jag tänker inte gå dit efteråt. Förmodligen inte Gore heller.

I helgen sjöng jag för allt vad jag kunde ta i, tillsammans med en taxichaufför och Johanna, hela vägen genom Malmö. Vi skruvade upp på högsta volym på taxi tjugotretjugotretjugotres standardfrekvens, Din Gata, och ylade till Lauryn Hill. Det var en bra avslutning på middag, drinkar på Belle Epoque och dans i sofforna på Babel.

Johanna är nere från Stockholm. Utan barn! Det innebär vin, mat och klubbing. När hon flyttar ner i mars är det också det jag förväntar mig men jag har fått tuff konkurrens av min gudson. Det verkar som att bebishäng lockar mer än barhäng om man är mamma. Det kan jag förstå. Om man slår ut hur mycket man hängt i bar och hur mycket man har hängt med barn under sin livstid så borde man vara rätt trött på det förstnämnda. Och vad är väl en drink mot en jollrande plutt? Eller tja, eller en öl mot en bajsblöja.

Jag har tagit över civilingenjör-rollen i familjen souza-ericson och ritat upp hela vår nya lägenhet skalenligt i illustrator. Man skulle kunna kalla det ambitiöst. Kanske lite nördigt. Definitivt bra. Nu kan vi planera in allt i våra nya rum på Gamla Väster.

110 kvm och 18 kvm balkong gör att det känns helt okej att det är en hyreslägenhet med fula plastgolv och inte en köpeslägenhet där vi designat toalett och kök själva, vilket var vår plan. Efter över ett års letande och kräset nejsägande till bostadsrätter är det här skönt. Men en hel del att göra.

Framtida hall med plan på vita väggar, schackrutigt golv och kristallkrona.

Matplatsdelen av köket med rundad hörna som väntar på ett superelips. Någon som vill sälja ett Fritz Hansen?

Vackra fönster och stuckaturer. Tack gode gud för lite fiskben.

En fantastisk balkong som ska få golv och hur mycket blommor som helst. Jag hoppas på en lantligt chic oas.